TIDEN GÅR...

... och idag är det faktiskt bara 70 dagar kvar tills vår lille bus är beräknad. Äntligen har tiden börjat gå fortare och veckorna tycks ramla iväg i en rasande fart. Det här inlägget hade jag egentligen tänkt att lägga upp när det var 80 dagar kvar, men den dagen passerade visst utan att jag märkte det ;) Så, idag blir det ett litet "So far, so good?!" inlägg. Först bjuder jag på en en "liten" mage från i veckan.
 
Bild tagen vecka 30 (29+3)
 
Vi börjar från början. Den 29 augusti kom då plusset! En konstig känsla som är svår att beskriva, men lyckan var total. Första veckan som nyplussad måste jag faktiskt ganska bra. Pyttelite illamående och lite trötthet men annars helt okej.
 
Sen nån vecka senare bryter helvetet löst och illamåendet är ett faktum. Så de närmsta månaderna spenderas endast sängliggande, varierat med raska turer till toaletten. :( Som ni förstår gick detta inte att kombinera med jobbet så första heltidssjukskrivningen är det här. Åh tack min underbara mamma som flera gånger kom ner till oss och hjälpte till med allt från hundpromenader till städning och tvättning. Vad hade man gjort utan sin mamma! <3 Och ett stort tack också till mina fantastiska "sambos", som ställde upp till 100% i alla lägen!
 
När jag äntligen börjar piggna till något och inte behöver uppsöka toalett och säng lika ofta försöker jag mig på att börja jobba igen. Först halvtid ett par veckor och sedan fulltid. Gick väl sådär kan man säga. Kroppen sa genast ifrån och efter cirka tre veckor (var dock varit hemma typ var tredje dag även under dessa veckor) gick det inte längre. Ny sjukskrivning. Den här gången börjar vi med att prova att jag ska jobba 75% av mina timmar, och med en begränsning på sex timmar per arbetspass. Vilket verkar funka bra, trots att julrushen börjat dra igång på jobbet. Men det var kanske tur det också eftersom man då inte har tid på att fundera på hur man faktiskt mår. Inte förrän man kommer hem och mår pytonilla och är så trött att man knappt vet vad som är upp och ner...
 
Nu har vi även börjat berätta för våra närmaste och vår lilla skatt, men håller det fortfarande hemligt för övriga. Helt officiellt gör vi det via facebook dagen efter rutinultraljudet som vi var på den 11 december. Det är även först efter detta som jag börjar känna att all skit man gått igenom faktiskt kan vara värt det! :)
 
Nästa bakslag. I slutet av veckan innan julafton får jag magsjuka. Jag som ALDRIG får det annars får givetvis det nu. Klubbad igen! Ny sjukskrivning ett par dagar för att jag ska hinna återhämta mig och samla på mig ny vätska.
 
På självaste julafton fick jag nog den bästa julklappen jag kunde önska mig! Första riktiga sparken/buffen! Total lycka! Då var jag i vecka 22 (21+0) Första gången P kunde känna rörelse på utsidan magen var i vecka 23 (22+1)
 
Nytt bakslag. Började också på julafton/juldagen nångång. Rejäl förkylning. Kan verkligen inte minnas när jag var så förkyld senast. Att jag var gravid och att kroppen inte hunnit återhämta sig 100% från magsjukan gjorde nog sitt. Men, kämpe som man är släpade man sig till jobbet, till total mellandagsrearusch. Inte så smart kanske. Redan efter två timmar orkade kroppen inte längre, och jag fixade inte längre att stå upp. Så det var en gråtande Ann-Helen som tvingades ge upp och blev hemskickad från jobbet. Så med en ny sjukskrivning från läkaren på 1,5 veckor för att jag verkligen skulle bli frisk var bara att tacka och ta emot.
 
Tillbaka på jobbet igen. Taggad till tusen! Piggare än på länge (vilket i och för sig kanske inte var så jättesvårt...) var jag åter på jobbet igen, dock fortfarande bara 75% av min tid. Men piggheten hade en baksida. En pigg Ann-Helen är en ganska aktiv Ann-Helen på jobbet vilket gjorde att foglossningen som legat och ruvat ett tag blev allt värre. Goda råd från sjukgymnast syster Caroline hjälpte inte längre. Besök hos sjukgymnast för nya övningar och ett stödbälte. Men det hjälpte inte heller. Smärtan blir värre och gör att jag inte kan sova på nätterna, vilket också gör att illamåendet också kommer tillbaka. Som över en natt slog det till rejält och den 24 januari funkade det inte att jobba längre. Kryckor fick inhämtas hos sjukgymnasten, och där är jag nu.. Hemma hela dagarna utan att veta vad man ska hitta på för stillsamma aktiviteter, och dagarna går ganska långsamt. Iallafall fram tills min älskade P kommer hem från jobbet och kan underhålla mig!
 
Är så himla glad att vi redan i början av januari, när jag faktiskt var relativt pigg, fick klarat av de flesta större inköpen som man behöver göra. Nu är inte flänga runt i butiker och sånt nåt som står på min dagordning direkt.

Insåg att det här inlägget nästan blivit som en ända lång klagan. Det var inte riktigt så det var tänkt, men det är ju faktiskt så det har känts. En fysiskt jobbig graviditet, blir också jobbig psykiskt. Man grubblar mycket: "Ska det här illamåendet nånsin gå över?" "Sjukskriven läkaren mig?" "Godkänner försäkringskassan sjukskrivningen?" "Kommer jag nånsin tycka att det är värt det?" "Får jag nu sjukskrivning resten av tiden?"  Ja, det är mycket som snurrar i huvudet och det dåliga samvetet för att man är krävande hemma, och inte heller kan ge hundarna det dom behöver på dagarna spökar också. Men jag kan faktsikt inte göra mer än jag faktiskt gör, och det handlar om en begränsad tid trots allt.
 
Nu gäller det bara att se framåt! Det ska ju trots allt komma något bra utav det hela, och det är ju faktiskt det man måste tänka på! Busen som sparkar och knuffar inuti min mage ska vi faktiskt relativt snart få träffa!
 
 

Kommentarer
Postat av: christian

vilken mage hon börjar få ;)
hoppas allt är bra

2013-02-25 @ 20:40:00

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0